På besök hos vintern

Vår fina lilla andel i Fjällvattnet.

Så där jättemycket vinter har vi ju inte haft i Stockholmsområdet. Därför är det desto skönare att komma upp till Härjedalen och vårt andelshus i Fjällvattnet, några mil söder om Tännäs.
Vi har varit här sedan början på 80-talet så vi har kunnat följa naturens förändringar. Just här där vi bor, är förändringstakten väldigt låg. Naturen har nog sett likadan ut i tusentals år. Vår lilla by har ju naturligtvis tillkommit, men annars har nog inte mycket förändrats.

Stugbyn ritades 1977 av den omskrivna arkitekten Ralph Erskine med hus som väl smälter in i det vackra landskapet.

När vi kom hit och hade någon kilometer kvar får vi se något som flyger uppe i luften och sätter sig i en talltopp. Tvärnit på bilen. Jag ser ganska snabbt att det är en hökuggla, har ju viss vana genom alla besök i stockholmstrakten. Men att se den i sitt naturliga habitat är ändå något extra. Vi stannar en stund hos den. Den sitter och kikar runt, och ibland tittar den lite nyfiket ner på oss, lägger huvudet på sned och konstaterar att det troligen inte är något ätbart. En fantastisk öppning på en vecka i dessa fantastiska trakter.

Högt däruppe sitter en hökuggla.

Tur att man får fram kameran med teleobjektivet 400mm.

Och lite kroppning blir det en riktigt bra bild på hökugglan.

Här finns allt man kan önska sig, ett fyra kilometer långt skidspår på sjön Väster-vattnan och ett antal som går i mer terräng. Ett 12 kilometers spår som går upp till Falkhöjden lite drygt 900 möh och några kilometer från norska gränsen. En milsvid natur, i stort sätt orörd.

Lustiga molnformationer över sjön.

Eva i spåret.

För 40 år sedan hörde man inte mycket motorljud, nu är det snöskotrar som surrar på lederna. Men det har blivit mycket bättre med fyrtaktare, vi har även sett några elskotrar. Helt ljudlösa. Så det bådar ju gott.

Vinden har varit hård i veckan 20-25 m/s i byarna men temperaturen har varit runt 0. Så lite skidåkning och promenader har det blivit. Friskt är det i alla fall.