Norra Bohuslän är alltid ett fint ställe att besöka. Vi gjorde vårt traditionella besök till Tjurpannan. Denna gång lugnt och stilla, inga dramatiska vindar. Så det blev en stund av fullkomlig ro. I vissa vikar var det nästan spegelblankt vilket nog är ovanligt. Fågellivet var sparsamt, några gäss, ejdrar, skrak och rödbena. Några hämplingar flög omkring.

På torsdag kväll kom våra vänner Leif och Birgitta. Lite skaldjur på kvällen förgyllde tillvaron.

Nästa dag for vi till Älgafallet, ett vattenfall på gränsen mellan Sverige och Norge. Inte så mycket vatten som när vi besökte fallet förra hösten. Men fallet skapade många vackra linjer.

Här fanns både strömstare och forsärla.

Tidigt lördag morgon styr vi mot nordväst. Vi kör E6 och det visar sig bli en kostsam sträcka. Vägavgifterna var dyrare än drivmedlen. Man kände sig verkligen välkommen som turist. Norrmän har alltid varit välkomna att köra på svenska väger helt gratis. Det bjuder svenska skattebetalare på.

Vid 18-tiden är vi framme vid Runde. Vi loggar in på Christineborgs gjestehus precis före Goksøyr camping hos Knut som förestår campingen. Pratade lite med honom, han tyckte att det började bli alldeles för mycket folk och var bekymrad över det. Vissa dagar kunde det vara upp till 600 besökare på berget.

Det hade skett lite moderniseringar sedan vi var här för 10 år sedan. Bl.a. var stigen upp lagd med stenplattor vilket gjorde att det var lättare att gå upp. Men det är nog så kämpigt i alla backar och på vissa platser var det klättring över stenblock. Man är ju ingen ungdom längre så det var att kämpa på.

Mycket storlabb både på marken och luften. När vi kom upp svävade några unga havsörnar över våra huvuden. Verklig luftakrobatik visades upp när de unga örnarna tränade sin flygförmåga.

Lunnefåglarna flög in och ut till sina bon. Blixtsnabbt försvann de. Fick några tillfällen till bilder när de satt några sekunder framför boet. Det här var mitt på dagen med ett väldigt skarpt ljus, så det var svårt att få till en bra flygbild. I morgon går vi upp senare på kvällen. Bästa tiden är mellan 7-9 sägs det.

På kvällen var det helt andra möjligheter att fotografera lunnefåglar. Då satt de en stund utanför sina bon. Många kom med fisk i näbben, troligen för att ge mat åt den ruvande partnern i boet. Inom några veckor kommer äggen att kläckas och ungarna kommer fram. Man ser sällan ungarna utan de sitter nere i sina hålor. Nu ökar aktiviteten märkbart. När vi var här första gången var det lite senare på sommaren, då var matningen i full gång.

Trots att populationen i världen drastiskt har minskat var det svårt att få det intrycket här. Tusentals lunnefåglar flyger omkring likt fladdermöss.

Efter ett tag kunde man lära sig deras beteende. Innan de flög till boet så flög de ett par tre varv runt ungefär på den höjden som boet låg. Så när det kom en fågel på vår höjd var det bara att vänta till den landade i närheten där vi satt.

Jag hade två bon precis under fötterna där jag satt. Så rätt som det var kom den lilla lunnefågeln och satt alldeles nedanför mig. Då fick man slita fram kameran med vinvinkel eller mobilen, då var det mindre än en meter. Det verkade inte ta notis av att vi satt där utan den satt och putsade sig och skötte sina bestyr.

Dagen efter hade vi bokat en båttur för att komma på nedsidan av fågelbergen. Vi var lite tveksamma, det skulle blåsa 13 s/m med 20 i byarna. Men Knut på campingen lugnade oss, det var vindar som gjorde att det var lugnare på sidan där fågelbergen låg.

Men som alltid vid öppet hav går vågorna höga, så det blev lite sjögång innan vi kom till lugnare vatten.

Nu fick vi se grisslor och tordmular tillsammans med lunnefåglar ligga och guppa på vattnet. Ett berg full av havssulor som hela tiden flög runt. Havssulorna kom till Runde på 40-talet och blir fler och fler för varje år berättade Johan som var kapten på båten.

Däremot har de tretåiga måsarna reducerats i antal, bara några fåtal kvar. Båtturen är ett måste för att få en överblick av Runde.

Eva och jag går upp en sista gång, upp till lunnefåglarna. Den här kvällen blåste det ordentligt. Som tur vad fick vi lite hjälp av vinden upp på berget. Det var mycket folk samlade hos lunnefåglarna, men de verkar inte ta så stor notis om att det fotograferas vilt när de kommer flygande som projektiler med fisk till sina bon.

Nu lämnar vi Runde för denna gång. Målet är Dovrefjell där vi ska stanna några dagar.

Första dagen gick vi upp till Naturum vid Hjerkinn. På vägen upp fick jag av en händelse se några myskoxar som låg och vilade. De var väl dolda så ingen annan hade sett dem även om de låg bara 100 meter från stigen upp till Naturum. Vi satte oss på betryggande avstånd och iakttog dem. Eva, Birgitta och Leif ville upp till Naturum och titta på den vidunderliga utsikten. Jag hade varit upp tidigare så jag valde att stanna hos myskoxarna. De började sakta röra på sig och snart var de på benen. En tjur, en ko och två kalvar. Ja man kallar dem det trots att det egentligen är släkt med getter och får.

Helt magiskt att få sitta och betrakta dessa urdjur som levde i Skandinavien före istiden för 40 000 år sedan tillsamman med Mammutar och Ullhåriga noshörningar.

En tjur kan väga runt 500 kg och kon något mindre.

När vi sitter och fikar i vår stuga sitter Eva och tittar genom fönstret på fjället på andra sidan. Till slut säger hon att något rör sig på en av de stora snöfläckarna. Vi kollar i kikare och ser att det är 5 myskoxar som vandrar på fjällsidan. Häftigt.

Vi räknar till 12 individer som vi får se på de tre dagarna, vilken måste ses som en lyckad expedition.

Bakom huset hade vi fått tips om att det fanns blåhake, så vi gick runt lite i närområdet och nästan direkt hade vi en blåhake som sjöng och kvittrade energiskt runt oss. Vi fick se både hona och hane. Dubbelmagiskt.

Alla turnéer har ett slut, så efter 4 veckors resande var det dags att åka hem. Vi åker genom ett vackert skogsland tills vi kommer till svenska gränsen. Här börjar kalhygge efter kalhygge. Landskapet ser ut som en krigszon, tragiskt och deprimerande. Detta är ett resultat av en politik som prioritera vinstintressen före natur och mångfald. Man skäms verkligen. Såg inte ett enda kalhygge i Norge när vi åkte från Strömstad till Runde och sedan via Dovre in i Sverige vid Idre.

Hela resan var Täby-Öland-Österlen-Norra Bohuslän-Runde-Dovrefjell-Täby.

Eva och jag kryssade 115 fågelarter på resan.

Tack till Jojo och Even som fixade en sådan fin stuga till oss. De har guidade turer och jag kan starkt rekommendera att du tar en sådan om du ska upp till Dovrefjell och fotografera myskoxe och mycket annat.

Slå en signal till Even Hønsen Agerup om du vill boka en guidning +47 941 36 290.

Älgafallet i Norra Bohuslän. Många fina linjer i bilden.

Strömstaren jagar runt efter något att äta.

Storlabben ligger bara någon meter från stigen. Coolt.

En ringtrast hälsar på oss.

Mäktigt att kunna fota havsörn uppifrån.

Unga havsörnar tränar flygteknik högt däruppe.

Havssulornas berg.

Vackra vyer runt Runde.

Storlabb jagar runt.

Lunnefågel.

Bara några meter från mig sitter de.

På kvällen lugnar det ner sig lite. Nu kan man sitta ner en stund och låta sig fotograferas.

En båtur runt Runde gav oss helt andra perspektiv på ön. Här är Johan, kapten på Aquila.

En Tordmule flyger förbi.

En lunnefågel går in för landning.

Mäktiga berg. Här syns grottan som båten körde in i.

 

Tretåig mås. Inte många kvar på Runde. Fotat i en grotta som båten körde in i.

Toppskarv med sina gröna ögon.

En havsörn flyger upp från sitt bo alldeles över våra huvuden, när vi sitter i båten.

Havssula. En magnifik fågel.

Lunnefågeln swichar förbi som en projektil.

Sillgrisslor samlade på favoritstenen.

Vad drömmer han om?

Lunnefågeln ser nästan ikonisk ut.

Med fisk till ungarna.

Sillgrissla.

Säreget utseende.

Lite extra komfort i boet.

På vägen mellan Runde och Dovre var det passager där vintern inte släppt sitt grepp.

Myskoxe familj.

Tjuren väger upp mot 500 kg. Man har behörigt avstånd.

När Eva sitter och tittar ut från fönstret i vår stuga i Hegeseter Turisthytte ser hon att det rör sig i snöfläcken på fjället mitt emot. Vi kollar i kikaren och då är det 5 myskoxar som vandrar längst fjällkanten. Bilden taget med ett 500 mm tele, så avståndet fram till snöfläcken är mycket långt.

Blåhaken hade serenad strax bakom vår stuga.

Blåhake.

Mosippa.

När vi passerade gränsen in mot Idre körde vi förbi många skövlade skogar. Det verkade som man på vissa ställen sparat några meter skog  vid vägen så förödelsen kunna döljas. Jag skämdes.