Jag har ett antal gånger under hösten besökt en hermelin här i norra Stockholm. Ett fascinerande möte. Hermelinen som är ett mårddjur är en riktigt snabb rackare. Lite kattlik i sina rörelser. Den kallas ju ibland för Lekatt, namnet härrör från fornsvenskan. Erminea i det vetenskapliga namnet är det gammelfranska ordet för hermelin.

Nu på sommaren och hösten är pälsen ljusbrun med en ljus undersida,. Vintertid blir den helt vit med en liten svart svanstopp.

Den är ganska liten mellan 16 och 29 centimeter. Något större än en ekorre.

Utbredningen är stor på nästan hela nordliga jordklotet. I Sverige finns den över hela landet utom på Gotland.

Hermelinen lever på smågnagare men kan även döda en kanin som är mycket större än sig själv. Den har ett väl utvecklat luktsinne, men ser sämre än vi människor och har ett dåligt färgseende.

Hermelin jagas numera i liten omfattning i form av skyddsjakt. Men så sent som på 1950-talet fälldes årligen mer än 6000 hermeliner. Förr i tiden var dess vita vinterpäls mycket eftertraktad som fäll, då de svarta svansspetsarna ger ett dekorativt mönster. Många har ju sett kungaporträtt med hermelinmantel runt axlarna.

 

Men det hindrar inte Jägarförbundet att föreslå allmän jakt på hermelin och även på ekorre liksom skyddsjakt på trana och sångsvan. Man föreslår skyddsjakt ”på eget initiativ”. Dvs den som vill kan ge sig ut och nöjesskjuta dessa djur, det ska vara fritt fram. Helt sjukt enligt min åsikt.

Hermelinen är inte helt lätt att fota. Den är oerhört snabb och rör sig mest hela tiden. Man får vänta ut den. Men samtidigt är den nyfiken och inte direkt skygg. Men ett mycket vackert djur och jag uppskattar väldigt mycket att ha fått stiftat bekantskap med den.