Under några år har jag försökt fotografera olika typer av lommar. Lommar (Gaviidae) är en familj vattenlevande fåglar som omfattar det enda släktet Gavia med enbart fem arter i världen. Det finns 4 olika arter i vårt närområde. Smålom (Gavia stellata), Storlom (Gavia arctica), Svartnäbbad islom (Gavia immer), och Vitnäbbad islom (Gavia adamsii), Sedan finns det Stillahavslom (Gavia pacifica), och ett par underarter till storlom. Samtliga oerhört vackra fåglar.

Storlom har jag fotat i Dovrefjell i Norge. Vi låg under ett par filtar och lommarna simmade alldeles nedanför oss i en fjällsjö. En fantastisk upplevelse. Jag har även fotat storlom i Stockholmstrakten bland annat i Källtorpssjön i Nacka.

Svartnäbbad islom har jag fotat på Island. Islommen är mycket större än storlom. Oerhört vacker. 300 par häckar på Island annars är huvudutbredningen i Nordamerika.

Vitnäbbad islom har jag sett i tubkikaren när vi stod och spanade med ett gäng gubbar vid Ottenby fågelstation på Öland.

Smålommen har jag haft möjlighet att fota flera gånger. Mest i Knuthöjdsmossen vid Hällefors. En helt magisk plats. En jättestor mosse. Jag och min fotokompis Anders Molin har åkt dit på kvällen, fotat lite, sedan någon timmes sömn i bilen. Sen upp vid halv tre. Och får möta en så magisk morgon att det nästan gör ont. Tystnaden är total, avbryts ibland av någon fågel. Eller revirskyddande smålom, då bryts tystnaden av ett helt hjärtskärande skrik. Även på Island har jag fotat smålom i en fantastisk miljö vid Myvattna.

Eftersom fötterna är placerade så långt bak på kroppen så kan den inte gå på land. Dock använder den fötterna för att putta sig fram, liggande på bröstet. Juvenila fåglar använder denna metod när de ska förflytta sig från häckningsplatsen till större vattendrag, som även omfattar floder och havet. Smålommen är den enda lommen som kan ta till vingar direkt från marken.

När man står och spanar efter smålom i tjärnarna, flyger smålommar hela tiden i luften på väg till olika ställen i mossen. Här flyger en smålom snabbt förbi i soluppgången. Bara att kasta upp kameran och hoppas på en bild. 

Lommen kan förflytta sig stora sträckor för att skaffa föda.

Här ligger en smålom och ruvar. Bilden är tagen från spången och med ett 500 mm tele, så den störs inte av vår närvaro. I reservatet får man inte lämna spångarna.

Knuthöjdsmossen, som är ett naturreservat, har gjorts tillgänglig för vem som helst. Inte hela mossen, men en liten bit. Tillräckligt för att man ska få en helt fantastisk upplevelse. Man måste nästan vara där på morgonen när första ljuset kommer, sedan har man några timmar som det är fint att fota. Efter klockan 7-8 beroende på väder blir ljuset för starkt och det magiska ljuset försvinner.

Senaste gången jag var där låg dimman som en slöja över alla tjärnar, magiskt och trolskt. Det var nu i juni så ljuset kommer redan vid 2 halv tre. Så det gäller att vara på plats tidigt

Bilden tagen av min fotokompis Anders Molin

Men mossen kan du besöka från maj till augusti. Då är smålommen  på plats. Nu i juni ligger många och ruvar, både hanen och honan turas om. De ruvar ungefär 28 dagar. Men kan lägga en ny omgång om den första misslyckas. Det finns folk som sett ruvande smålog i augusti i mossen.

Jag ska försöka göra ytterligare besök i juli och i augusti. Spännande äventyr att se fram mot.

Så här skriver Länstyrelsen i Örebro Län om Knuthöjdsmossen.

”Spår efter inlandsisen

Under mossen finns spår efter den senaste inlandsisen som smälte för ungefär 10 000 år sedan. Ovanpå urberget ligger idag morän. Det är ett osorterat lager av grus, sten och sand som inlandsisen skrapat loss från berget och lämnat efter sig. När isen smälte förde smältvattnet med sig det finare materialet i form av sand och grus i stora isälvar under isen. De minsta kornen, sand och mo, samlades här vid en isälvsmynning som stora sandslätter.

En högmosse på sand

När klimatet blev varmare och fuktigare började kärrväxter och mossor att växa ovanpå sanden. Mossen växte snabbt på höjden och fick formen av en flack kupol, en så kallad högmosse. De hundratals gölarna i dess mitt är flera meter djupa och når ända ner till isälvssanden. Samlingen av gölar som finns på Knuthöjdsmossen och Hammarmossen hör till de mest intressanta i landet. Knuthöjdsmossens högsta delar når idag ungefär 3,5 meter över sanden.

Stora Hälleforsdynen

Innan växter hunnit slå rot och binda isälvssanden, fördes den lätt iväg av starka vindar och bildade sandhögar, så kallade dyner. Stora Hälleforsdynen är områdets största sanddyn. Den är hela tio meter hög. På dynen finns många speciella insekter. På nakna sandytor trivs den mycket sällsynta gråmyran. Här finns även vårsidenbiet, ett gråfärgat bi som bygger sina bon i varma sandsluttningar. När biet svärmar under varma dagar i början av april, ser det nästan ut som om marken rör sig.

Krokiga tallar och köttätande växter

Mellan gölarna på mossen finns torrare och fastare partier. Tallen är det vanligaste trädet, en del har krokiga, vridna stammar. Här finns också många olika sorters risväxter, som odon, dvärgbjörk, kråkbär och skvattram. Förutom en rad olika mossor och lavar kan du vid gölarnas kanter även hitta vitag, dystarr och kallgräs. En lite udda växt är sileshåret. Det är en köttätande växt som fångar insekter, med klibbiga hår som sitter på bladens översida.”